Ja det är ju tur att första dagen med båda tjejerna hemma var mysig. Igår var det en riktig trotsdag som kulminerade med en promenad genom food courten på en galleria med barnvagn och trotsig, skrikande och sprattlande treåring under armen. Halvvägs igenom ställde jag ner henne för att ta ett snack och se om vi skulle kunna fortsätta under mer ordnade former, då var det givetvis en farbror som jobbade på den restaurangdisk vi stannade framför som lade sig i. "Å, vilken söt flicka, inte ska du vara ledsen, kom så får du en klubba." Eh? Först blev jag jätteirriterad, men jag märkte ju att det i alla fall bröt utbrottet. Och vid närmare eftertanke fick hon ju inte belöningen (godis i det här fallet) av mig, utan av någon helt annan. Hur som helst ebbade trotset ut i och med detta, trots att jag sa till henne att hon inte fick äta klubban utan att vi skulle spara den till senare (inget godis eller sötsaker på en vecka är det som gäller just nu på grund av strul med mat och tandborstning).
Idag hade jag hur som helst tänkt att hon skulle tillbaka till dagis, kopporna har torkat och det verkar inte komma några nya som blir vätskefyllda. För säkerhets skull ringde jag för att rådgöra med dagis att det är OK, men då fick jag svaret att de tyckte att man behöver en vecka hemma. Jag förstår dem, men samtidigt känns det lite frustrerande för hon har haft det ganska lindrigt och jag tror att hennes koppor är mer utläkta nu efter knappt en vecka än vad en del andras är efter två veckor. Visst, jag är ju ändå hemma så det funkar ju, men jag såg på henne att hon blev besviken när hon fick höra att hon inte får gå till dagis förräns på måndag. Och såhär i trotstider är det ju inte så kul för någon av oss att nöta på varandra varje dag i en hel vecka. Återstår att se vad vi ska hitta på idag för att sysselsätta oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar