Drömmer om sommardrinkar

Äntligen behöver jag inte skämmas över vår kala trädgård längre. Jag har power-planterat i ungefär en timme och lyckats prestera arrangemang och blommor till båda uteplatserna samt bredvid ytterdörren. Det blev också en liten kryddplantering i form av klotbasilika, citrontimjan, citronmeliss och mynta i en stor kruka. Urvalet av kryddor avslöjar mina hemliga drömmar och svala mojito-drinkar i sensommarkvällen. Men... ja visst ja, jag ammar ju. Ja ja, mannen blir säkert glad i alla fall.

Hm... undrar om man måste ta in allt på nätterna fortfarande?

De magiska 12 veckorna

... nu kanske någon för ett ögonblick trodde att jag tänkte outa att jag är gravid igen? Nä, jag syftar på de första 12 veckorna i en bebis liv, och vad som händer när de passerats. Nu har ju jag inte erfarenhet från mer än två barn, men det var med stort intresse jag noterade att även lilltjejen följde mönstret att bli en lite mer förutsägbar individ med regelbundna tider vid 12 veckors ålder. Skönt, och fascinerande, man undrar vad det är som gör att det blir så!?

Ensamstående för ett dygn

Från imorse till imorgon eftermiddag är jag ensam med barnen. Jag bestämde mig för att ta med mig dem och åka och köpa lite blommor till trädgården efter att jag hämtat stora tjejen på dagis. Såhär i backspegeln kan man väl säga att det är lite typiskt mig att göra något sådant just en sån dag då man inte får någon avlastning senare på kvällen utan även måste ro iland middag, hela kvällen och nattning av två barn själv. Hur som helst gick det riktigt bra och vi hade det mysigt på vår lilla shoppingrunda. Amning och byte av bajsblöja i bilen på parkeringen ingick i konceptet, men nu gör man ju sånt på rutin när det väl behövs, så det i sig skapade inget större kaos.

Kvällen har avlöpt bra hittills och just nu sover bebisen kvällspasset och stora tjejen är på väg att somna i sin säng. Har jag tur sover lillan så pass länge att jag hinner plocka iordning blommorna jag köpt och ta en dusch själv innan hon vaknar.

Även om det funkar att vara själv med barnen så tänker jag ändå på alla ensamstående föräldrar de (få) gånger jag är ensam med dem. Att inte ha någon som kan byta av om det blir jobbigt eller att turas om med när det gäller att ta konflikter med en trotsig och viljestark treåring. Att vara tvungen att göra allt själv; packa matsäck, lämna, hämta, planera och laga middag, sitta med när det är läskigt på Bolibompa, bada, borsta tänder, byta blöjor, göra välling, läsa sagor, sjunga sånger, ... Vilket lass att dra helt själv, varje dag - det är verkligen en bragd!

Avslappnat umgänge

Vad skönt det är när man kan umgås på ett kravlöst och avslappnat sätt, det känns så ostockholmskt på något vis och det kanske är därför det tilltalar mig - i grund och botten är jag ju en lantlolla. Vänner till oss skulle komma förbi på en fika men det slutade med att de stannade på middag; vi grillade och hjälptes åt med matlagning och barnen. Två glada treåringar som inte träffats på väldigt länge fick därför gott om tid att leka av sig och vi fick möjlighet att slappa och prata lite längre. Jag undrar egentligen vad det är som gör att allt umgänge här i huvudstaden ska vara så planerat och ospontant? Jag har bott både i småstad, mellanstor stad och nu här, och tycker att det är stor skillnad. I och för sig har jag varit i olika faser i livet i de olika städerna, men det känns som att det är det inrutade livet som vi lever idag i kombination med lite för mycket planering och kontroll gör att vi har svårt att vara spontana. När hände det till exempel sist att någon av dina vänner bara droppade förbi och plingade på, utan att ha hört av sig innan? Fram för mer spontanbesök!

Husmoderligt värre

Vi ska ha vänner på besök i eftermiddag så jag bakar blåbärsmuffins. Det låter ju inte så himla speciellt, men dessa är bara sååå goda. Varje gång jag gör dem lovar jag mig själv att göra dem oftare, men jag är liksom inte en sån som bakar. Hur som helst tänkte jag bjussa på receptet :-) Tyvärr kan jag inte ta någon cred alls för dem, utan receptet kommer från "Muffins och smoothies" av Cheryl Lindblad (som startade Muffin Co).

Receptet är lagom till en muffinsplåt med plats för 12 muffins.

4 1/2 dl vetemjöl
1 1/4 dl strösocker
1/2 tsk salt
3 tsk bakpulver
1 ägg
2 1/2 dl mjölk
125 g smält smör
125 g färska blåbär (frysta går alldeles utmärkt också) + 1/4 dl vetemjöl

• Blanda bären med 1/4 dl vetemjöl, ställ åt sidan.
• Smält smöret, låt det svalna.
• Blanda de övriga torra ingredienserna i en stor skål.
• Vispa upp ägget, blanda i mjölken och smöret.
• Gör en fördjupning i de torra ingredienserna, häll i äggblandningen.
• Blanda i bären och rör försiktigt. Nyckeln är att inte röra för mycket, ingredienserna ska bara precis blandas med varandra.
• Fördela smeten i muffinsplåten nästan upp till kanten.
• Grädda 25-30 minuter i 180 grader. Tips: tryck lite lätt med fingret på ovansidan för att känna om de är klara; de ska kännas fasta men absolut inte hårda.

Mera grupptryck

Nu har jag gjort det igen; utan att tänka efter sagt att jag ska göra något som jag egentligen inte vill. Den här gången handlar det om att springa vårruset, tillsammans med ett gäng mammor i mitt kvarter. Det lät så bra; då har jag ett mål med min träning, å så är det ju socialt och trevligt, vi är sex personer så vi får en picnickorg också. Sen efteråt kom jag på att jag ju faktiskt hatar att springa, och med hatar menar jag verkligen hatar. Jag. Springer. Inte. Hur man nu kan glömma det? Men nu får jag faktiskt bita i det sura äpplet och genomföra det hela. Försöker intala mig själv att det ju faktiskt bara är 5 km, det borde till och med jag klara av. Jag kan till och med gå med barnvagnen, det har jag hört att en del gör.

I bakhuvudet gör jag en mental notering om att jag måste lära mig att tänka efter innan jag svarar.

Grupptryck i kvarteret

*Puh*, torkar svetten ur pannan efter att ha gjort rent alla utemöbler. Inte nog med att det (redan!) hunnit bli en massa pollendamm, vi har dessutom lite extra smuts eftersom vi bor i närheten av inflygningen till Bromma flygplats. Men en sak fattar jag inte, hur jag än gör står jag här, hopplöst efter, när alla grannar har hunnit fixa fint i sin lilla radhustäppa med prunkande vårgrönska i fina små krukor på altaner och trappor. Jag tänker varje dag: "imorgon ska jag åka och fixa lite växter", men sen kommer det alltid något annat emellan. Och om jag mot förmodan skulle ha tid att köpa dem skulle det ta ytterligare två veckor för mig att hinna pilla ner dem i en stackars kruka. Till helgen kanske?

Alla duktiga föräldrar

När vi fått vårt första barn slogs jag plötsligt av en stor vördnad för alla föräldrar, framför allt de med mer än ett barn. Jag insåg att det ofattbart stora som vi gått igenom, som kändes så unikt, har de också gjort, och flera gånger dessutom. Alla småbarnsfamiljer jag mötte, till exempel på stan, såg harmoniska, lugna och utsövda ut. Inte för att vi på någt sätt hamnade i något extremt kaos, men vi stod ändå inför omvälvande känslor och nya utmaningar varje dag. Jag förstod att vi bara gläntat lite på dörren till alla prövningar man har framför sig som förälder.

Nu står vi nu här själva med två barn, och idag började jag småle vid tanken på vad andra nyblivna föräldrar känner och tänker när de ser vår familj. Jag undrar om vi utstrålar samma lugn och harmoni som alla andra gjorde i mina ögon där i början? För det känns sannerligen inte lugnt och harmoniskt så ofta, även om det inträffar någon gång ibland...

Hur börjar man?

Jaha, då sitter man här då. Jag har liksom inte tänkt på mig själv som en bloggare, men jag bara måste testa. Med "myror i brallan" syftar jag på hur många, inklusive mig själv, lever idag - vi ska hinna så mycket; pusslar, planerar, reser, jobbar, bloggar, ... så att vi glömmer bort att vara i nuet, att leva.

Jag är för andra gången mammaledig från mitt jobb som konsult i IT-sektorn. Förra gången jag var mammaledig blev jag rastlös och längtade tillbaka till jobbet, det sociala, att vara behövd för min kompetens. Den här gången känns det annorlunda - mysigt, rogivande, en förmån att få spendera tid med denna nya lilla person - och jag hoppas att jag ska kunna koppla av och njuta av denna tid, vara lite mer i nuet helt enkelt!

Vad denna blogg kommer att handla om, eller om den kommer att handla om något över huvud taget, är ännu ovisst. Jag tänkte att jag skulle lägga projektledarrollen, planering och kontroll åt sidan, låta saker och ting utvecklas lite som de vill och se vartåt det bär.