... vattkoppor och trots, trots, trots

Ja det är ju tur att första dagen med båda tjejerna hemma var mysig. Igår var det en riktig trotsdag som kulminerade med en promenad genom food courten på en galleria med barnvagn och trotsig, skrikande och sprattlande treåring under armen. Halvvägs igenom ställde jag ner henne för att ta ett snack och se om vi skulle kunna fortsätta under mer ordnade former, då var det givetvis en farbror som jobbade på den restaurangdisk vi stannade framför som lade sig i. "Å, vilken söt flicka, inte ska du vara ledsen, kom så får du en klubba." Eh? Först blev jag jätteirriterad, men jag märkte ju att det i alla fall bröt utbrottet. Och vid närmare eftertanke fick hon ju inte belöningen (godis i det här fallet) av mig, utan av någon helt annan. Hur som helst ebbade trotset ut i och med detta, trots att jag sa till henne att hon inte fick äta klubban utan att vi skulle spara den till senare (inget godis eller sötsaker på en vecka är det som gäller just nu på grund av strul med mat och tandborstning).

Idag hade jag hur som helst tänkt att hon skulle tillbaka till dagis, kopporna har torkat och det verkar inte komma några nya som blir vätskefyllda. För säkerhets skull ringde jag för att rådgöra med dagis att det är OK, men då fick jag svaret att de tyckte att man behöver en vecka hemma. Jag förstår dem, men samtidigt känns det lite frustrerande för hon har haft det ganska lindrigt och jag tror att hennes koppor är mer utläkta nu efter knappt en vecka än vad en del andras är efter två veckor. Visst, jag är ju ändå hemma så det funkar ju, men jag såg på henne att hon blev besviken när hon fick höra att hon inte får gå till dagis förräns på måndag. Och såhär i trotstider är det ju inte så kul för någon av oss att nöta på varandra varje dag i en hel vecka. Återstår att se vad vi ska hitta på idag för att sysselsätta oss!

Vattkoppor och familjemys

Storasyster har fått vattkoppor så nu har jag båda tjejerna hemma några dagar. Just nu har vi en ganska bra period med storasyster tycker jag, hon är inte särskilt trotsig och har blivit lite mer mammig (hon har varit extremt pappig väldigt länge). Idag hade vi en ganska lugn och mysig morgon hemma, sedan gick vi ut och lekte - hon cyklade och jag rullade vagn bort till gungorna och sedan vidare till en av de stora rutschkanorna i vårt område. Hon var sprudlande glad och klättrade, tjoade och svischade ner för rutschkanan. Man blir ju alldeles varm i hjärtat när man ser sitt barn på så bra humör!

Dagen fortsatte med fika på altanen, en mysig lunchstund där hon, som oftast strular med maten, åt med god aptit. På eftermiddagen hade vi 4-månaderskontroll för lilla tjejen så då fick pappa komma hem tidigt eftersom storasyster inte kan följa med till BVC när hon har vattkoppor. Efter kontrollen (allt var bra) fick vi hembesök av distriktssköterskan som fixade recept på Tavegyl för stora tjejen att ta till natten för att lindra klådan. Innan middagen gick vi allihopa till en stor parklek i närheten där hon fick leka av sig lite till. När vi kom hem hade vi en mysig middag alla fyra, där lilla tjejen hade grötpremiär vilket såklart var extra roligt för oss allihopa. Hon var väl inte odelat positiv till det där ljumna och kletiga som jag försökte få henne att äta, men några små skedar lyckades jag få i henne i alla fall.

Nu sover båda barnen gott och jag hoppas att stora tjejen slipper besväras av klådan inatt så att hon sover hela natten - både för hennes och vår skull.

Det känns härligt att såhär på kvällen se tillbaka på en mysig dag, utan bråk, konflikter och trotsutbrott. Oftast uppmärksammar man ju de jobbiga saker som händer, men låter allt annat bara passera förbi, det är väl bra synd!?

På besök i verkligheten

Igår tog jag med mig bebisen och åkte på heldagskonferens med jobbet. Det var med blandade känslor jag åkte, dels funderade jag ju såklart på hur det skulle gå med lilltjejen - skulle hon visa sig från sin bästa sida och vara nöjd och glad så att jag kunde vara med, eller skulle hon bli klängig, orolig och gnällig av alla nya ansikten? Min andra fundering rörde det där med att komma in på jobbet när man är mitt uppe i ledigheten. Jag känner att jag just nu, mitt i min föräldraledighet, har ganska stor distans till jobbet. När det närmar sig att gå tillbaka kommer jag ju successivt att börja tänka mer och mer på jobbet igen, men när man gör ett inhopp såhär mitt i blir det lite speciellt. Dessutom är man ju lite mer isolerad när man är mammaledig - även om jag träffar folk så är det ett mindre antal människor jag umgås med på veckobasis. Nu träffade jag alla (ca 70) kollegor på ett bräde med en gång och alla ville komma och hälsa, fråga hur det är och titta på bebisen. Till slut kände jag mig helt snurrig och visste knappt vilka jag hälsat på eller i vilken famn lilltjejen fanns.

Hur som helst var bebisen på ett strålande humör och nöjd hela dagen; antingen sov hon gott i vagnen eller låg i den och vilade och lekte med figurerna som hänger i sufletten, eller så var hon uppe och på ett strålande humör, hos mig eller hos någon av mina barnkära kollegor.

Det var dessutom väldigt intressant och roligt att komma in såhär efter ungefär fyra månaders ledighet och få vara med och diskutera hur vi ska utveckla företagets erbjudanden och strategier, våra metoder och hur vi ska hantera en eventuellt förestående lågkonjunktur. Det kändes väldidgt skönt att uppleva att jag, som varit i amningsdimmorna i fyra månader, kunde komma och bidra till diskussionerna som om jag aldrig varit borta. Bra för självförtroendet, och för att kicka igång ett hittills obefintligt sug efter att börja jobba igen. Det är nog lika nyttigt med en reality check mitt i föräldraledigheten som det är med en föräldraledighet mitt i karriären.

... ett extra plus med att åka dit var dessutom att jag fick tillbaka min lagade laptop... Nu kan jag med andra ord surfa lite mer rörligt hemma igen - skönt!

Klant

Idag fick vi göra en nödutryckning och åka in till mitt jobb efter att jag hämtat på dagis. Jag hade nämligen lyckats... eh... snava över sladden till min laptop och dragit ner den i golvet så att LCD-displayen gick sönder. Något pinsamt, man är mammaledig och allt. Om jag ändå med gott samvete hade kunnat skylla på någon av familjemedlemmarna som är under en meter lång, men icke, det var bara mitt eget fel.

Ny tidning för kvinnor i karriären

I veckan kom första numret av den helt nya tidningen Passion for Business ut. Det är verkligen på tiden att det kommer en karriärtidning riktad främst till kvinnor. Givetvis är det trendkänsliga Carina Nunstedt som är chefredaktör, och med tanke på hur bra hon lyckades med tidningen mama har jag stora förhoppningar även för denna tidning. Jag hade tecknat en prenumeration redan i förväg så mitt exemplar damp ner i brevlådan. Än så länge har jag inte hunnit mer än att bara bläddra lite i tidningen, men det ser lovande ut och jag längtar efter att få sätta mig och verkligen läsa artiklarna.

Mitt i lämmeltåget

Idag gjorde vi precis samma sak som minst hälften av alla andra gör när det regnar: shoppade. Vi (och ungefär halva västra Stockholms befolkning kändes det som) åkte till IKEA, detta underbara anti-ur&skur-vuxendagis. På parkeringen höll vi på att krocka med en annan bil i fighten om en ledig familjeparkering. Med två vuxna och två småbarn kändes det härligt att vi vann kampen, utan buckla på bilen (och utan att buckla någon annans också för den delen). Väl inne hade vi fullt sjå att hålla ordning på treåringen som for mellan folk i hög fart smidig som en innebandyspelare. Vi låg lååångt efter kånkandes på en stor gul kasse och sicksackandes med barnvagn, trots att vi tagit vår lilla sulky som vi kan sätta fast babyskyddet på för att slippa kryssa fram med vår vanliga barnvagn (som i sammanhanget känns ungefär som att ratta en pansarvagn). Andningspaus vid fiket där vi vuxna fick kaffe, bebisen lite mat och storasyster en glass, vilket gav förnyade krafter till oss alla på gott och ont. Som vanligt insåg vi att vi varit lite väl optimistiska när det blev dags att baxa in allt i bilen. Men hem kom vi till slut, även om jag och maken inte kunde se varandra under hela hemfärden på grund av bokhyllan vi hade mellan framsätena...

Nu är det efterarbetet som pågår; montering och uppskruvning av hyllor på väggen under TV:n. Det ska bli skönt när det är klart!

Städa för städhjälpen

Aldrig blir man fri från att städa. Idag kommer vår städhjälp (tack Gud för henne!!) så jag har haft häcken full hela förmiddagen med att plocka undan och städa så att hon ska kunna... eh, städa. Det var sånt jag hörde om från andra som hade städhjälp och skrattade åt innan vi själv skaffade städhjälp, men nu är vi alltså här själva också. Jag undrar hur lång tid det skulle ta för henne att städa om jag inte gjorde förarbetet? Förmodligen skulle det kosta dubbelt så mycket. Men jag har i alla fall sagt till vår äldsta dotter att vår städhjälp slänger allt som ligger framme och skräpar, så hon är mycket noggrann med att plocka undan leksakerna i sitt rum när hon vet att det är städning på gång! Hur var det nu, mutor, lögner och hot - föräldrarskapets tre grundpelare va?

Föräldraledighetsångest

Nu har jag varit mammaledig sedan årsskiftet, det vill säga 4½ månad. Det konstiga är att jag liksom går och väntar på att min ledighet ska börja på riktigt. Jag har sett famför mig hur jag har tid att läsa lite mer skönlitterära böcker, bläddra lite extra i de där inredningstidningarna jag prenumererar på, som jag bara hinner snabb-bläddra innan nästa nummer kommer. Kanske vila en stund varje dag när bebisen sover... Plötsligt inser jag att jag har avverkat vad som troligen är halva min föräldraledighet; förra gången var jag hemma helt i åtta månader, sedan jobbade vi båda halvtid i ytterligare två, varefter jag började jobba heltid. När jag häromdagen pratade jobb med två från min mammagrupp satte det igång tankarna hos mig och fick mig att inse att jag inte alls känner mig sugen på att komma tillbaka till jobbet än, att jag nog kommer att vilja vara hemma längre den här gången än jag ville förra gången. Och det i sin tur ger mig dåligt samvete, för att jag inte klarade av att njuta av tiden med mitt första barn på samma sätt som jag (uppenbarligen) kan med mitt andra!

Den klassiska uppmaningen, som jag alltid hatat att få höra, gnager i bakhuvudet - passa på och njut nu, den här tiden kommer aldrig tillbaka. Usch vad sådant skapar ångest över vad man gör med sin tid!

Rubriks kub

Vårt hus är just nu som Rubriks kub. Saker överallt som skulle behöva sorteras, plockas undan, tvättas eller slängas. Men förråden är redan fulla, tvättmaskinen går och i torktumlaren och på torkställningen hänger det redan tvätt som behöver plockas undan och vikas. På strykbrädan ligger det högar med ren, vikt tvätt som väntar på att stoppas in i rätt garderob, där det inte finns några lediga galgar och hyllorna svämmar över av slarvigt instoppade kläder. Som om det inte redan vore nog slet jag igår ner en stor bunt med sommarkläder från vinden som just nu ligger i en hög på golvet i hallen på övervåningen och bara väntar på att sorteras... I köket ligger en bunt papper och ger dåligt samvete - kanske döljer det sig en obetald räkning där någonstans?

Jag som är en ganska pedantisk ordningsmänniska får kalla kårar och blir nästan paralyserad av detta totala kaos som just nu intagit vårt hem. Vart börjar man?

Puh - äntligen måndag!

Ja det trodde jag nog aldrig att jag skulle säga, men just nu känns det så. En hektisk helg fylld med aktiviteter och umgänge avslutades med en natt med sömn i entimmesintervall på grund av att stora tjejen drömde mardrömmar och pratade i sömnen vilket gjorde att bebisen vaknade och såklart ville passa på att äta när hon ändå var vaken. Nu har storasyster lämnats på dagis och jag är själv hemma med lilltjejen - vilken skillnad det är mot när hela familjen är hemma!

Bangare

Jag skrev ju tidigare att jag sa ja till att springa vårruset med ett gäng mammor i kvarteret, fast jag inte ville. Något gott skulle väl ändå pollenallergin föra med sig - det är den perfekta ursäkten för att dra sig ur! Så nu har jag backat ur en jobbig situation som jag själv försatt mig i, med en läxa lärd om att inte säga ja direkt, utan börja testa att använda "kanske" eller "jag ska fundera" som är utmärkta alternativ och som ger mig tid att tänka efter.

Ge mig piller NU!

Nä nu funkar det inte längre. Efter att ha promenerat till och från dagis imorse med stora tjejen är jag helt sänkt. Det bränner och svider i näsan och känns tungt att andas, jag är jättetrött och har ont i huvudet. Efter ett snack med en sjuksköterska på Vårdguiden ringde jag min vårdcentral och fick en akuttid direkt. Tydligen har det kommit nya riktlinjer kring allergimedicin, graviditet och amning så jag får diskutera med läkaren jag träffar vad jag kan ta. Jag är lite orolig för andningssvårigheterna, har aldrig haft astma förut så jag är ju lite rädd att jag fått det nu också. Ja ja, vi får se vad hon säger. Det jobbigaste med allergi är nog faktiskt den förlamande tröttheten som man inte blir av med. Men medicinerna som man får idag är i alla fall bättre än de jag fick när jag var yngre, då blev man ju dessutom ännu tröttare av dem.

Vår - äntligen!?

Nu kommer värmen och grönskan. Alla pratar om hur härligt det är att våren äntligen är här. För mig är det här den fjärde våren på raken då jag antingen är gravid eller ammar, vilket innebär att jag inte får ta några mediciner mot min pollenallergi. Första året, när jag var gravid, gick det bra. Det var som att kroppen mobiliserade sig lite extra och hanterade allt pollen utan att jag fick några direkta känningar. Andra året var det nog ett lite lugnare pollenår och jag ammade och det funkade helt OK. Förra året, d v s tredje året, kunde jag faktiskt använda allerginässpray ett tag, tills jag blev gravid igen. I år verkar alla björkar bestämt sig för att slå ut exakt samtidigt och så fort jag går ut känns det som att jag står bredvid en maskinslip och andas in slipdamm. Jag kan inte förstå hur man kan vara ute och inte känna att det är en massa pollen i luften!?

Nästa år, då jäklar... Då blir det undergörande piller och nässpray med cortison. Då ska jag medicinera till tusen!

Upp till kamp mot spindlarna

Nu är vi tillbaka i storstan igen efter en lång valborgshelg på landet. Vår stuga har inte vintervatten så det var "vårpremiär" och skönt att få öppna upp och vädra ur fukt och kyla.

Jag är barnsligt rädd för spindlar. Gissa om de trivs i stugan; ett gammalt torp från 1700-talet? Jag har för länge sedan insett att jag för en ojämn kamp - de har funnits där mycket längre än jag och hur jag än gör kommer jag aldrig att få den stugan spindelfri. Men jag är glad om jag slipper träffa på dem t ex i sängen. Nu har vi haft stugan ett par år och jag börjar faktiskt veta vart jag kan förvänta mig att det dyker upp spindlar, vilket gör det hela lite lättare. Tillfällena då jag blir helt överrumplad är helt klart färre, men nu såhär när man är där för första gången på länge går jag och spanar hela tiden. Hur som helst är det bra terapi för mig att vara där och mot slutet av somrarna brukar jag till och med våga ta bort spindlarna själv, ja, inte de största såklart...