Nu har jag varit mammaledig sedan årsskiftet, det vill säga 4½ månad. Det konstiga är att jag liksom går och väntar på att min ledighet ska börja på riktigt. Jag har sett famför mig hur jag har tid att läsa lite mer skönlitterära böcker, bläddra lite extra i de där inredningstidningarna jag prenumererar på, som jag bara hinner snabb-bläddra innan nästa nummer kommer. Kanske vila en stund varje dag när bebisen sover... Plötsligt inser jag att jag har avverkat vad som troligen är halva min föräldraledighet; förra gången var jag hemma helt i åtta månader, sedan jobbade vi båda halvtid i ytterligare två, varefter jag började jobba heltid. När jag häromdagen pratade jobb med två från min mammagrupp satte det igång tankarna hos mig och fick mig att inse att jag inte alls känner mig sugen på att komma tillbaka till jobbet än, att jag nog kommer att vilja vara hemma längre den här gången än jag ville förra gången. Och det i sin tur ger mig dåligt samvete, för att jag inte klarade av att njuta av tiden med mitt första barn på samma sätt som jag (uppenbarligen) kan med mitt andra!
Den klassiska uppmaningen, som jag alltid hatat att få höra, gnager i bakhuvudet - passa på och njut nu, den här tiden kommer aldrig tillbaka. Usch vad sådant skapar ångest över vad man gör med sin tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar